Världens myskille

Sitter på tåget på väg hem från Stockholm. Har varit där på kundmöte och ska tillbaka på onsdag igen. En jäkligt tight vecka har jag just nu. Möte i Stockholm innebär nästan alltid att jag kommer hem sent. Sen ska vi ha dubbelkalas i helgen för D och kusinen som fyller ett år. M roddar dock med det mesta gällande det. Jag har hittills en uppgift och det är att köpa present till D och partykollegan. Får ta det på vägen hem från jobbet imorgon, eftersom Lill-Korven fyller på torsdag. Tycker det känns så himla kul att han börjar bli större och att hans personlighet framträder mer och mer för varje dag. Till skillnad från sin syster är D en riktig mysgris. E gillar också att mysa, men det är på hennes villkor och bara då och då, gärna när hon är trött. D däremot tar varje chans han får att gosa ner sig hos någon. Sätter man sig på golvet kommer han krypandes direkt och fläker ut sig på rygg i knät. Allra helst med en bok i händerna som han ligger och bläddrar förstrött i. Det är så gulligt att jag nästan börjar grina..haha. Så här hittade jag D och M i morse (jobbade hemifrån innan tåget gick.)

Jag hoppas nästan att han och E är vakna när jag kommer hem. Jag behöver lite mys och ovillkorlig kärlek. Har PMS och blir så sjukt låg en eller två dagar då. Blir så fruktansvärt irriterad över att hjärnan och logiken inte kan övervinna känslorna under de här dagarna. Självkänslan körs i botten och jag ifrågasätter mig som mamma, partner, vän, kollega trots att hjärnan bara skriker ”Amen, skärp dig! Du har mens och det är hormonerna som fuckar upp dig.” Det har ändå blivit bättre på senare år. Jag har lärt känna mig själv och min cykel och kan parera det värsta, men alltså fy satan vilken nitlott vi kvinnor drog med hela den här lingonapparaten.

Annonser

Kommendorskan

Idag har M haft ledarskapsutbildning på jobbet, så jag har varit föräldraledig. Kände mig som en vikarie..haha. BVC och ettårskontroll med sprutor lyckades jag pricka in också. Vi skulle ha hängt med en vän och hennes jämnåriga knoddar efter BVC, men hon messade i morse att de var sjuka. Vädret var tradigt och inbjöd inte till lekparksbesök, så det blev hemmahäng istället. Att jag, under natten till idag, spenderade två timmar på en 80-madrass med två halvvakna barn spelade in lite också. (D vaknade och ville inte somna om, jag tog upp honom och la mig med honom på en madrass på golvet. E vaknade till efter en halvtimme, upptäckte oss, ville också ”mysa” och knödde ned sig på kudden och under täcket med resultat att jag enbart fick täcke upp till halva låret och fick lägga mig som en banan åt fel håll med huvudet utanför madrassen. Så. Mysigt.) Kändes gött att ha soffan i närheten.Knodden slocknade tidigt i soffan ikväll. Får man vara glad att man inte har nattjänst då?

Överlag har jag och M vant oss hyfsat vid att sova kasst, vi tar oss igenom dagarna och har mer eller mindre oskrivna regler för vem som tar nätter/morgnar för att båda ska hålla sig på en civiliserad nivå (läs: orka klä på sig kläder, komma ihåg namnen på barnen, inte lacka ur på kollegor/vänner som frågar om hur det går med ”guldklimparna där hemma”). Men sömnbristen äter upp den där upp-och-hoppa-jag-älskar-livet-Mary-frigging-Poppins-energin som det tycks som varenda jäkel har sjuhundratolv procent av. Nej, jag veeeet att det inte är så egentligen men jag ömkar mig själv nu. Vi fick i alla fall smaka på en gnutta av det gröna gräset på andra sidan i helgen när vi fick två bra nätter efter varandra. Som i ett vingslag kom träningslusten över mig och jag kände för första gången på månader att jag v i l l e ut och springa. M var ute och cyklade med NocOut, så jag var själv med barnen, men inte ens det stoppade mig. Jag slängde in dem i löparvagnen och laddade för en vända till och från affären, en tur på knappa fyra kilometer. Men eftersom jag i princip inte tränat alls och vagnen med knoddar i väger cirka 40kg så var det ett alldeles lagom pass. E tyckte dock att jag var slö. Halvvägs till affären saktade jag in och tog en minuts gåvila i en backe. Då utspelar sig följande konversation:
E: Mamma, varför stannar du?
Jag, indignerad: Jag har inte stannat, jag går ju!
E, upprört: Men det går ju inte fort ju!
Jag, sammanbiten: Nej. Men det är tungt nu. Jag måste vila lite.
E, uppfordrande: Men, mamma. Vi skulle ju springa till affären. Inte vila till affären!

Tack för peppen, darling. Vill du gå hem? Sa jag inte. Men tänkte likväl. Trots kritiken från min treåring till träningsexpert så gav hela grejen mig ändå lite hopp om att det finns ett ljus i tunneln. Den här oviljan (i brist på bättre ord) till att träna kommer inte att vara för evigt. Lusten och glädjen finns där inne i mig, jag måste bara ha rätt förutsättningar. Och det är inga höga krav jag pratar om, utan några dagar med vettig sömn och en frisk kropp.

Min lilla kommendorska!

På tal om stackars tvåan..

Som jag hintade igår, finns det en del saker som man inte riktigt känner att man inte hinner med tvåan. (Som att öva på att gå med dem.) Jag, och alla andra jag pratat med som har mer än ett barn, upplevde andra föräldraledigheten väldigt annorlunda jämfört med första. Det tog inte lång tid efter att D fötts innan jag fick en aning om hur det kommer bli. Många saker som gör att man som förälder tyngs av ett konstant dåligt samvete, men också en enorm glädje av att D, oavsett hur bra eller kassa päron vi är, alltid kommer att ha en syster där för sig. Lika lång tid som det tog för mig att inse att D inte kommer att få det lika glassigt som E sin första tid i livet, lika lång tid tog det för E att totalt omfamna D i sitt liv.

När det var så dags för namngivning av D och hans kusin (som är nio timmar yngre (!!) och också har en storasyster), så skrev jag en dikt till dem som beskrev känslorna som vi fyra föräldrar hade kring det här. Kom att tänka på den igår när jag skrev och ville dela den här. Det kanske finns någon annan som känner igen sig?

När man får beskedet att man har ett frö som gror i magen
Något så mycket större än den värld som består av de två jagen

Då inleder man projeketet med att längta, längta, längta och planera
Man köper säng och vagn och kläder och på namn så börjar man fundera

Innan hemligheten röjts, och magen är stor nog för allmänheten att beskåda
Har man redan babyns första filt, en gullig napp och BB-kläder klar i en liten låda.

Man läser in sig på Försäkringskassans regler om föräldradagarna och VAB
Och köper upp hela apoteket så att badrummet mest ser ut som ett kriminallabb

Det är snorsug och pyttesaxar och krämer för den känsligaste hy
Sophinken är på tok för liten för en massa blöjor, så den är också ny

När så då dagen kommer, när ett och ett blir tre och bebis tittar ut
Då börjar gosetiden som aldrig tycks ta slut

Man kan sitta dagen lång och bara titta på bebisen som sussar
Vid minsta ljud från lilla knytet så är det vaggning, sång och pussar

Första badet, första smajlet, första tåren – ja, allt ska dokumenteras
Kameran smattrar dagarna i ända och inte en enda bild raderas

Och bebis ålder kan man redogöra ned på timme och minut
Ja, nästan precis så är det. När den första tittar ut.

Men nu så händer det sig ju så
Att båda ni kom som nummer två

Köpa nya saker har knappt varit aktuellt
Från den som kom först, får ni ärva så snällt

Och namn till tvåan är svårare än vad man tror
Därför fick ni i ett par månader bara heta ”Bebisen” och ”Lillebror”

Era blöjor hittar sällan till en sophink som ändå alltid svämmar över
Klippa naglarna blir mer när man får tid än när ni verkligen behöver

Om er ålder får ni vara glada om vi gissar på rätt vecka
Och att ni får dela vår tid med nån annan har ni ju fått upptäcka

Ni små tvåor får, trots både gny och skrik i högan sky, ofta ligga ensamma och vänta
Rop från nummer ett som ”vill ha”, ”behöver hjälp” och ”kan inte” är både högre och mer frekventa

Och fast ni bjuder på de sötaste, finaste, mest underbara smilen
Hinns inte fina kameran plockas fram, på sin höjd får ni ett suddigt foto med mobilen.

Ja, att komma efter ettan kan inte vara lätt
Men att ni kom, var ändå så rätt, så rätt, så rätt

Att tänka sig ett liv utan nummer två
Det går inte alls, det rår vi inte på

Den oändliga kärlek som kom med den första, nummer ett
Gjorde ni med er entre ännu större på nåt konstigt sätt

Och fastän min början om er första tid måhända var lite dyster
Så har ni nåt som i all framtid väger upp tusenfalt, ni har en syster

En sån fantastisk fröjd att få vara fyra, att se er syskon hålla hand
Ni har kommit med sån obeskrivlig lycka och stärkt våra familjebandHela älskade familjen på namngivningsdagen. ❤ Och ja, som den blödiga tönt jag är började jag lipa (nästan) okontrollerat när jag läste dikten. Från femte sista versen var det svårtolkat för publiken..haha.

Sova sova sova säng säng säng

Tjillevipp i aprilvädret! Snö och vårsol i ett härligt väderkaos. Fasiken, jag som trodde våren var på väg, sommardäcken sitter på både cyklar och bilen. Tänkte att det skulle vara en tillfällig svacka över påsken, men prognosen visar just nu max åtta grader i en vecka framåt. Så länge det är april kan jag väl inte klaga, men jag skulle bli så oerhört glad om vi fick en lite bättre sommar än förra året. På sju semesterveckor kommer jag ihåg max fjorton regnfria dagar och det var inte många av dem som var särskilt varma. Då var det visserligen helt okej eftersom vi hade en liten fräsch bebis, men nu skulle jag inte tacka nej till badväder och solbränna! Speciellt som D är så fruktansvärt ointresserad av att lära sig gå.D är sjukt nöjd med att krypa. (Nu den senaste veckan har dock faktiskt släppt båda händerna och stått i några sekunder i taget då och då, men det finns inga tendenser till att vilja gå någonstans.) Med E var jag så där härligt första-gångs-mamma-hetsig och hejjade på varje framsteg och övade, övade, övade på a l l t, men det här gången är jag betydligt mer chill. (Och har inte samma tid att göra det heller – stackars tvåan, same story every time.) Han går när han vill. Men med det sagt så vore det gött om han kunde lära sig gå till sommaren eller åtminstone till förisstart i september. Han älskar verkligen att vara ute, står och krafsar på dörren sju gånger om dagen som en kissnödig hund, men när det är sånt här väder blir han både kladdig och kall när han kryper runt. Vi får se vad som händer. Pappa M väntade tills han var 16 månader innan han behagade knalla, kan ju bara hoppas att D inte är riktigt så segstartad..

Litet sidospår från vad jag tänkte berätta. Vi åkte ned till mina föräldrar över påsken. Förutom att det var härligt att träffa familjen (syster med familj var också i deras stuga), så erbjöd sig mamma och pappa att ta D sista natten vi sov där. Han sover mycket bättre sen jag slutade amma, men det är fortfarande uppvak med minimum nappisättning 2-3 gånger per natt. I bästa fall är det bara till att gå upp och tjoffa i nappen och sen är man tillbaka i sängen igen på mindre än en minut, men det innebär ändå att man som nattansvarig inte får sova mer än tre timmar i sträck. De tog i alla fall D så jag och M fick sova en hel natt och det var g u d o m l i g t. Vi åkte hem på eftermiddagen sen och båda barnen sov nästan hela vägen hem, vilket innebar att de inte kom i säng förrän vid 21 igår. Det var jag som var nattansvarig men första gången jag hörde D gny hade det börjat ljusna. 04.50 var klockan och jag hade sovit sen 23. Dessutom kunde jag bara stoppa i nappen och fick sen sova vidare till sju. De som får sova som vanligt kan inte förstå hur ljuvligt det är att få sova ordentligt inte bara en natt utan TVÅ I RAD. Jag vaknade som en ny människa. Så ny att jag till och med fick feeling och sprang idag. Eller ja, ”sprang” kanske jag skulle säga. Och det var ju det jag skulle berätta om, men det får dröja tills imorgon för nu ska jag iväg och mysa med min BFF sen fyra års ålder. Hon blev magsjuk samma dag jag skulle ha mitt 30-årsfirande, så vi tar igen det ikväll. Mamma ska ta sig ett glas vin, spackla fejjan och dra till stan! Kommer att gå vilt till – räknar inte med att vara hemma en minut före 22 liksom. 😉

Jag och mina gosekorvar hade det gött med mormor och morfar när M var ute och sprang! Bara för att jag fyllt 30 bast innebär det inte att morsan slipper gunga mig när vi kommer till lekplatser.. 🙂

 

 

Kärlek från tant

Oj, vad det var länge sen jag skrev. Den senaste månaden har gått så fort, så mycket har hänt. Det som lämnat mest avtryck är såklart det fruktansvärda attentatet i Stockholm. Det är så många som uttryckt vad de flesta av oss känner redan, att jag inte har nåt att tillägga. Kärlek övervinner allt är min devis. ❤ Och livet går vidare, det måste det. Ni som följer mig vet att jag ofta anlägger en humoristisk ton i mina inlägg och så tänker jag fortsätta även idag. Det är inte för att jag inte ser allvaret i situationen eller för att jag inte känner empati med offren och deras anhöriga. Tvärtom. Glädje och sorg ligger så nära varandra, att hänge sig till något av dem kan vara både förlösande och helande. Och en sådan händelse får mig att uppskatta glädjeämnena i mitt liv så mycket mer. Och med det lämnar jag Stockholm med kärlek.

Sen vi hördes sist har det som sagt hänt en del. Sedan aprils början har jag gått upp på heltid. Tiden innan dess delade jag och M på föräldraledigheten, 50% var. M tyckte det var chill, jag not so much. Kan ju ha ganska mycket med att göra att han, för varje dag som vi närmade oss första april, fick allt mindre att göra, medan det var precis tvärtom för mig. Jag jobbar som projektledare och det är svårt att driva ett projekt som går på helfart med resurser och en kund som jobbar heltid när man själv är närvarande hälften av arbetsdagarna. Även om vi försökte styra projektplaneringen så att vi inte drog igång för mycket före första april, så accelererades allt ju närmare vi kom månadsskiftet och jag satt med en shitload till backlog i slutet av mars. Har ägnat de senaste två veckorna att styra upp skutan i rätt riktning. Nu är jag hyfsat i fas och tycker det är så fantastiskt att vara tillbaka! Ser till att åka tidigt till jobbet också, så jag kan komma hem i hyfsad tid och få 3-4 timmar med kidsen innan de slocknar. Men det har alltså varit en anledning till att jag varit frånvarande här.

En annan sak som bidragit till noll komma noll tid att blogga är att jag har planerat och haft 30-årsfirande. *wohoo* För en knapp vecka sen blev jag, enligt min sex år yngre kollega, alltså tant. Känns bra! Har ju en mental ålder av 67 (har varit pensionär sen jag var nio bast), så ser det bara som att jag är ett snäpp närmare att sluta cirkeln och verkligen bli mitt rätta jag. Sista dagen som 20-nånting, rynk- och ledbesvärsfri , spenderas i Stockholm hos kund och jag förevigade min blomstrande ungdom på tåget. Sup in och minns, mina fränder, nu går det utför!Firandet hölls till ett begränsat antal i vårt lilla hus och innehöll korvgrillning i underbar vårsol, massa mat, ännu mer tårta, några mojitos och avrundades före tolvslaget i sann småbarnsfamiljanda. Jag kunde inte ha haft det bättre. (Jo, min vän A kunde ha sluppit att bli magsjuk samma förmiddag och fått vara med.) ❤

Vi har även hunnit att avverka trehundrasjuttiotolv förkylningar den här månaden, inklusive ett akutbesök med D där det konstaterades förkylningsastma. Lite läskigt att behöva åka in med en plutt som hade uppenbara besvär med andningen, men sjukvården levererade inom en kvart efter att vi anlänt till akuten (trots helt sjuka förutsättningar – vårdpersonal i Sverige, ni är värda er vikt i guld!) och vi fick åka hem samma kväll med inhalator och grejer.Såå, det är alltså läget hittills. Har säkert hänt en massa andra grejer också, men det är antagligen förträngt. Hoppas kunna hitta tillbaka hit och få till några inlägg. Har så många saker som snurrar i huvudet. Roliga saker barnen säger och gör, mina tankar kring vardagspusslet med barn, reflektioner över min egen förträfflighet (typ som när jag mejade ned en pall med ägg på Ica Maxi med en kundvagn i limousinesize *cliffhanger*) och otillräcklighet (som när jag skriker åt mina barn att de ska sluta skrika – pedagogiskt och effektivt) samt självklart TRÄNING eftersom det här är en blogg om det. Skojar bara. Det här var en blogg om träning. Nu är det en blogg om en tant-småbarnsmamma som hetsäter choklad samtidigt som hon tittar på Biggest Loser (ny säsong börjat nu!) och klagar över att hon inte tränar.

Meeeen jag har faktiskt tränat TVÅ gånger sen sist. En gång var backintervaller med M när vi var hos svärmor. Det var en jättelång backe och det var kräksvarning på jobbighet. Se bildbevis nedan. Jag blev såklart sur på M också, det blir jag varje gång vi tränar ihop. Han är så jädra hurtig och peppig och klarar allt utan NÅGON ansträngning fast han inte tränat på flera månader. As. Sen var jag med fredagsfysträning på jobbet för första gången någonsin i fredags. Det var en sadist som höll i passet. (Eller så är det jag som är så sjukt inte i form, kan vara det med, men mest tror jag att tränaren var sadist.) Jag fick sån träningsvärk att jag fick äta Ipren lördag och söndag för att överhuvudtaget kunna röra mig och kunna vara med på min egen 30-årsfest. Jag fick gå baklänges nedför trapporna för det gjorde för ont att gå framlänges. När jag skulle sätta mig på toa fick jag hålla mig i handfatet och liksom sänka mig ned mot sitsen. Helt sjukt. Längtar sååå tills nästa gång och är inte alls glad över att det är långfredag och därmed uppehåll denna vecka.

Vita pricken är M, vi fortsatte tio meter till efter där han är nu. Jag skulle springa sex intervaller. Jag, mina lår och latmasken nöjde oss med tre.

Helveteshelg

I torsdags morse vaknade jag upp och kände mig lite seg. Jävla förkylning kände jag, klev upp och gjorde mig i ordning för jobbet. Lämnade cykeln i förrådet och tog bilen, ville spara kroppen. Oj, vad glad jag var för det beslutet senare på dagen. Förmiddagen löpte på och jag var på grinigt humör. Förberedde ett viktigt möte med kund jag skulle ha vid 14. Lunchen kom och jag som annars är vrålhungrig, hade ingen aptit och petade i mig halva matlådan. Gick tillbaka till mitt skrivbord och försökte fokusera på agendan för mötet.

Vid 13 snurrade allt runt i huvudet och jag kände mig sämre. ”Äh, skärp dig. Håll mötet nu och åk hem och lägg dig direkt sen.”

13.30 hade jag överläggning med mig själv igen. Avboka mötet? Nej, kund har väntat på det här mötet. Bara kör, det här går.

13.45 Äh fan heller, det här kommer ALDRIG att gå. Skicka mejl med superursäkt för sen avbokning. Packa ihop datorn och kliva med stora steg ned till bilen.

13.55 på E4:an. ”Ok, vad gör jag? Ska jag ställa mig i vägrenen med varningsblinkers? Nej, bara några kilometer kvar. Kämpa.”

14.05 Hemma, av med kläder, på med pyjamas, krypa ned i soffan.

14.30 kom så den, den jäveln vi har lyckats undvika hela vintern. Kräksjukan. Tacksamheten över att jag inte satt i Skypemöte med kund och la en blaffa över headsetet och hela tangentbordet var inte av denna värld. Jag blir satt i karantän i gästrummet.

02.00 E kommer in till M och vill mysa. Ligger nån minut, börjar hosta. Kaskadkräks därefter ÖVER M. I hela dubbelsängen. På golvet. På väggen. Myyyys. Jag blir väckt av nedkräkt M. D vaknar och storgråter.

02.00-02.50 M duschar, E duschas, D kryper runt och skriker på badrumsgolvet. Grovsanering i vårt sovrum. Sätta igång tvättmaskin med kuddar och lakan. Ta av och lägga madrasskydd till dubbelsäng i blöt i badkar. Flytta ut D från barnens sovrum ned till vardagsrummet. Bädda för M i soffa. Natta om E. Natta om D. Däcka utmattad i gästrummet.

08.00, fredag. Zombie-familj vaknar och ingen äter frukost. Försöker få in madrasskydd i tvättmaskin. Får inte plats. Handtvättar ett madrasskydd till en 180-säng i badkaret. Jääääävligt tungt. Tar två dygn att få det att torka på en torkställning som tar upp hela badrummet också eftersom det inte heller får plats i torktumlaren. (Svär och tänker att det var ju jävligt praktiskt av IKEA att göra ett madrasskydd som kan köras i maskin och torktumlas, men som det inte finns en chans får plats i en vanlig tvättmaskin/torktumlare. Eller vänta, det får ju det om man upptäcker att man kan öppna upp dragkedjan hela vägen och dela det i två delar. Och det upptäckte ju jag. När det hade torkat och jag skulle sätta tillbaka det på madrassen.)

12.00 D sitter och leker på vardagsrumsgolvet. Lägger en blaffa som är 1,5m*1,5m i storlek. D duschas. Sanering av vardagsrum. Köra igång tvättmaskin med kläder och tygleksaker direktutsatta för D:s prestation.

Efter det var det inte så jäkla muntert i det Palmssonska hushållet. Vi kapitulerade helt. Skärmtiden för samtliga överskreds med miljarder timmar. Paddor, TV uppe och nere, telefoner – you name it, allt gick på högvarv. M hade köpt en Raspberry Pi tidigare i veckan och fått igång en NES-simulator. Lite barndomsnostalgi värmde i misären.På lördag återkom lite energi, vi tog fram stora pyssellådan och kom till och med ut en sväng. Ungarna var vid gott mod och M klarade sig helt mirakulöst från att smittas. Hur det gick till med tanke på att han blev spydd på fattar jag inte, men jag är t a c k s a m. I övrigt gick resten av helgen åt att överleva. Om jag kände att jag låg på minus i onsdags och var jävligt led på sjukdomar samt uppgiven av min bristande träning är det inget mot nu. Jag är så sliten och känner extremt starkt att den här vintern kan dra åt helvete. När kommer våren?

 

Träningen nu då?

Den här vintern har sjukdomsmässigt varit den värsta någonsin. Åtminstone för min del. Jag har nu haft ont i halsen konstant sen slutet på januari. En månad. I förrgår bröt nåt ut och jag fick huvudvärk, frossa under natten och blev jättehes. Men det var första gången som jag fick nåt annat utslag än bara ont i halsen. Jag hoppas att det innebär att kroppen har startat slutkrig mot vad det nu är som härjar i kroppen.

img_3345
Preppad för lekparkshäng i min Karitraa-buff som jag fick på Emma Igelströms simläger för ganska exakt två år sen. Då var det Ironman i sikte, nu är det 5km jogg som är stora målet. Tiderna förändras..

Jag som brukar skryta med att jag aldrig är sjuk har varit kass mer eller mindre hela hösten och vintern. Men egentligen är det nog inte så konstigt. D sov så jäkla dåligt sina åtta första månader och jag snittade 4-6h/natt uppdelat på minst två pass. Klart kroppen tar stryk av det i längden och speciellt immunförsvaret tänker jag. Nu sover han mycket bättre och M har tagit över hälften av vardagsnätterna, så nu känner jag att jag börjar komma ifatt. De två senaste dagarna har jag gått och lagt mig 21.15. 21.18 har jag sovit och sen legat däckad till 06. Från och med april tar M över helt på vardagarna och dessutom bör väl alla dessa vinterförkylningar dö ut när solen kommer. Jag ser nåt slags ljus i tunneln.img_3309

Träningen har det i alla fall inte blivit mycket av med. Jag håller fast vid att cykla till och från jobbet, det blir mellan 4-6,5 mil i veckan beroende på hur många dagar jag jobbar. Annars får jag tacka knodd 1 och knodd 2 för den lilla motion jag får. Det blir ju en hel del spring med de där två. Vi leker ute och busar inne, alltid nåt. Men jag har lagt alla ambitioner åt sidan tills jag blir frisk. Det tar för mycket energi att sörja över träning som inte blir av, att sätta upp mål man inte kan jobba mot.

img_3297
D har varit sjuk han också, feber i två omgångar de senaste två veckorna, och blir då som ett plåster. Enda sättet att kunna laga mat har varit att nyttja bärryggsäcken. Med lite välvilja kan man se det som nån slags styrketräning, får vara glad för det lilla…

Så blev hon då tre

Kan inte förstå att det gått tre år redan. Tre år sedan min lilla Skruttis kom till oss. Så glad. Så tacksam. Så fylld av kärlek. ❤Paketöppning i sängen är obligatoriskt!

Hon fick så många fina paket både nu och förra kalasomgången med M:s familj. Men jag undrar om inte min och M:s present smällde högst ändå. En blå Bamsecykel. Lyckan var total!Litet kalas med bästisarna på gatan blev det också. Frost-tema på dukningen. E var med i affären och hittade de löjligt överprisatta Disney-kränger-så-mycket-skit-det-bara-är-möjligt-pryttlarna när vi letade engångsartiklar. För en gångs skull kunde inte stränga antikonsumtionsmamman säga nej. Så nu är det kört. För det är med plastmuggarna det börjar. Sen bär det av mot de tyngre grejerna (pennvässare, studsboll, badskum) och rätt vad det är druknar jag skitprytteldöden medan familjen Disney skrattar hela vägen till banken.

E fick önska första biten av tårtan och såklart valde hon biten med det blåa E:et. Mitt. I. Tårtan. Aja, fyller man år så gör man! 

Själv är jag helt slut efter några intensiva helger. Vi har inget planerat denna helg. Nichts! Så. Himla. Skönt. Jag tänkte vi skulle försöka få ihop så att vi kan umgås med kidsen ett i taget. E är i en våg av trots (eller ”utvecklingssprång” som man ska säga för barnet inte trotsigt med flit och jada jada jada) nu igen. Tycker liksom inte att det är nåt statiskt läge, utan det blossar upp då och då, dock med längre och längre intervall emellan. Hur som haver så har den senaste veckan varit ganska konfliktfylld och i lördags rann bägaren över och jag hotade med att ställa in hennes kalas. Var så innerligt förbannad. ”Det blir inga ballonger! Inga paket! Ingen tårta! INGA SUGRÖR!!” Hon bad om ursäkt för sitt beteende (”Tack, det är okej, men mamma är alldeles för arg för att kramas nu. Jag kramas sen när jag lugnat ned mig.”), men det var ju inte så mycket av ånger som av rädsla för att inte få ha kalas. Så otroligt opedagogiskt rakt igenom. Men vad fasiken, ibland brister det bara. Jag är ingen perfekt mamma. Kommer aldrig att bli det heller. Bad om ursäkt till henne när jag lugnat ner mig. Men jag tänkte att hon och jag samt hon och M kunde ha lite egentid tillsammans i helgen. Hon behöver lite extra uppmärksamhet när hon kommer i de här skoven. Och D för den delen också. Han blir ju lika trött och sliten av alla konflikter som vi andra.

Idag höll vi förresten på att hamna i ytterligare en konflikt när vi läste godnattsagan. Läste en Bamse-bok där det stod typ ”Bamse ska hjälpa Lille Skutt. Han har ett morotsland…” och E stoppade mig och sa 

– Men mamma, Lille Skutt är ju ingen kille ju.

– Eh, jo det är han…

– (lite skrattande) Nähä du, Lille Skutt är en tjej mamma!

– Nej, vet du E. Lille Skutt är faktiskt en kille. Har du tänkt att han är tjej hela tiden?

– (inte särskilt skrattande utan mer på väg att bli svinförbannad) Lille Skutt ÄR en tjej. Hon har ett morotsland.

– Okej, okej.. ”Bamse ska hjälpa Lille Skutt. Hon har ett morotsland..”

Pick your fights, my dear friends. Pick your fights. 

Var är våren?

Varit sjuk tills i förrgår typ. Tappade all träningsmotivation. Igen. Känner vi igen det här? Inbillar mig att motivationen skall uppenbara sig ur tomma intet bara våren kommer. Låt mig få leva i förnekelse ett litet tag till. På måndag, då börjar jag om. Igen. Kan ha 10% av min garderob just nu. Att inte behöva köpa en helt ny garederob borde väl åtminstone motivera smålänningen i mig, eller? Under tiden leker vi i ”snön”…

…övar på att stå och gå, samt blir svinförbannade för att vi inte kan det än (låt er inte luras av det charmanta leendet)…

…läser böcker, många böcker…

…gör kärleksfull frukost ala Glada Kocken (@glada_kocken på Insta) och får den ratad pga att vi tydligen ”inte äter frukt till frukost, mamma” – missade den regelgenomgången…

…ägnar värdefull chokladätartid åt att laga vagnen med finess…

…bara för att upptäcka att finessen är gjord på frikkin baksidan och det är den här skiten som syns utåt…

…är orimligt söta i ärvd, blommig, mormors-pyjamas och fluffig kanin-morgonrock efter torsdagsbadet…

…känner sig så upplyft av att gå till jobbet att vi faktiskt inte bara letat fram sminknecessären som legat begravd i toalettskåpet utan också målat naglarna – har inte hänt sen våren 2013.

Sjuk igen

Jädrigt opepp här. Vaknade med halsont igen. M tog natten, så det var min tur att gå upp med barnen. Höll ut 06-08 och sen väckte jag M och gick och lade mig igen. Sov till 11. Skönt som tusan, men kände mig bara marginellt bättre. Har haft nåt i kroppen som jag trodde var borta, men blev misstänksam när jag sprang igår. Det var så oerhört tungt och jag fick verkligen kämpa mig runt på rundan, som jag kortade av för att spara på kroppen. Det hjälpte inte. Tydligen.img_2713-redigerad Det känns bara så himla tråkigt för tröskeln för att träna nu är hög och jag har ändå kommit ut i veckan, varit lite på rull. När jag väl är tränar kommer belöningen direkt och jag känner hur energidepåerna fylls på, men det ÄR svårt för mig att motivera mig. Jag är trött. Jag är opepp och ledsen för att jag har lång väg att vandra tills dess att jag är på en nivå som känns rolig. Det finns inga genvägar. Jag försöker verkligen leva efter min devis att var tid i livet har sin tjusning och är värd att ta vara på. Men det är en ekvation som jag inte riktigt får ihop. Jag njuter av vara insvept i den familjebubbla jag så länge längtat efter, men jag varken vill eller kan exkludera träning från livet under den period som orken inte riktigt räcker till allt jag vill. Inte när perioden i fråga är småbarnsåren som sträcker sig under så lång tid. Jag skulle inte må bra då. Samtidigt får jag ihop tillräckligt mycket ork och tid för att lägga träningen på en nivå som gör det roligt och därmed med bibehållen motivation.

M och jag har pratat mycket om det här. Han har verkligen fått omvärdera sin syn på träning. Han var en elitmotionär (jävligt luddig titel egentligen – jag tänker: en som väldigt gärna skulle vilja vara elit och tränar som det, men inte riktigt har talangen som krävs..haha) innan barnen kom och har fått sänka ribban rejält. Han tränar fortfarande, men inte alls på samma nivå. Från typ 15h i veckan till 4h kanske. I början tog det rätt hårt på honom, träningen var verkligen en stor del av hans identitet, men har har landat i det. Mycket bättre än mig. Men det beror kanske på att jag har gått igenom en sån stor kroppslig förändring också. Två graviditeter och förlossningar på knappt 3 år innebär ju ändå ett visst slitage. Och under den perioden plus det gångna året har barnen varit känslomässigt knutna till mig betydligt mer än M, vilket över tid frestar på den mentala energin när man som jag har ett ganska stort behov av att vara själv till och från. (Till och med när jag var liten tackade jag regelbundet nej till att leka med kompisar för att jag verkligen behövde vara ensam. Då lekte jag ofta kontor – vanligaste leken var att jag var sekreterare åt nån (fiktiv) höjdare. Helt sjukt att jag själv inte var höjdaren. När det var MIN fantasi! Heja feminismen!)

Jag gläds i alla fall åt att min cyclocross var färdig för att plockas upp i fredags. Nu kommer jag åtminstone kunna cykla till jobbet, oavsett om det är snö och is på vägarna. I eftermiddags var M ute med barnen så att jag kunde vila och han varvade mellan att putta på ungarna i gungan och finjustera bromsar samt sätta på pedaler så att den är redo på måndag. Blev väldigt glad, för hade nog inte orkat styra med det imorgon.

I övrigt är det fullt ös här hemma. D röjer runt som en tok och vi får barnsäkra mer och mer, allt får flyttas upp en meter och trappgrinden fick vi montera idag. Favoritsaken att härja med är såklart inte nån påkostad leksak – har det och kommer det någonsin att vara det för något barn under ett år? Nej, hos oss är det handdukslådan i köket som är guldgruva nummer ett. Så här ser det ut i vårt kök konstant.img_2691-redigeradOch när alla handdukarna är ute så ska man helst in i lådan själv. Det går sällan.img_2716-redigeradE är som vanligt sjukt lillgammal och sitter på en pall och övervakar lillebrors bravader. Det första hon gör när vi går ner på morgonen för att äta frukost är att ställa undan kattmaten eftersom hon vet att D kommer att gå på den så fort han kommer ned på golvet om den står kvar. Älskade unge! Jag hoppas så att du har fått pappas barnsliga gener (svårt att bedöma när hon är tre år eftersom hon är barnslig per definition), eftersom du verkar ha ärvt både mitt och M:s ordningssinne så är risken hög att du kommer att bete dig som en 55-årig medelålders revisor redan när du 8 år annars. 😉img_2717-redigeradNu är det dags för sängen. Håller tummarna för att jag mår bättre imorgon. Två treårskalas stundar bland mycket annat de kommande veckorna, så det är en hel del jag önskar få gjort imorgon. Har i alla fall förberett maten, söndagssteken står redan i ugnen.img_2682-redigerad